Förbannade blodsugare; vampyrer

Eftersom att det idag, den 8/11, är Bram Stokers 165 födelsedag (om han hade levt) så tänkte jag att jag skulle skriva om ett av världens äldsta monster; vampyren.

Det finns många versioner av vampyr förbannelsen. Den mest kända är den som kommer från Östeuropa. Den ska ha uppstått någon gång efter Kristi födelse och har starkast förbindelse till den delen av den kristna tron som tror på helvetet osv.
Enligt den här versionen är en vampyr en död människa som återuppstår efter sin död, men istället för en själ innehas den döda kroppen av en demon.

Det är av den här anledningen som jag inte tror på vampyrer, jag tror inte på demoner, satan eller helvetet.

Vampyren är odöd, det är inte ett särskilt svårt begrepp; är man död, men inte levande så är man odöd.
Vampyrer behåller en stor del av de minnen som denne hade när denne levde. Han eller hon kan därför återvända hem efter att ha återuppstått, men då inte för att fortsätta leva bland sina nära och kära som den gjorde innan utan då för att suga blod.
Vampyrer är oftast onda.
Detta har dock ändrats med populärkulturen, familjen Cullen är ju vampyrversionen av vegitarianer, men det är förbannat taskigt av Edward att dumpa Bella som han gör i New Moon. Särskilt den delen då han lämnar henne ensam i skogen och hon går vilse. Såg bitvis av den nyss nämnda filmen i går kväll när det var reklampaus på de andra kanalerna.
Själv föredrar jag Bram Stoker och Anne Rice.

Det finns olika sätt att bli vampyr. Det vanligaste sättet är att bli biten av en vampyr och sedan dricka dennes blod.
Några andra sätt är:
* Bli mördad, utan att ens mördare ställs inför rätta.
* Begå självmord.
* Blivit begravd utan böner.
* En varg eller katt gått över ens lik.
* Om man förnekar gud.
I filmen Bram Stokers Dracula är det på det sistnämnda viset som Dracula blir vampyr.

För er som tror på vampyrer och såna grejer och blir rädda kan jag lunga er.
Vampyrer kan inte komma in i ett hus såvida de inte blir inbjudna och om det är den klassiska vampyren så tål den inte vitlök, kors/krusifix, rönnbär, silver och en massa annat. Den sortens vampyr kan inte heller korsa forsande vatten och de sover på dagen så den enda tid på dygnet du skulle kunna bli anfallen, om vampyrer nu fanns, skulle vara på natten.

Det finns många olika vampyrer. Här är två:
Leanan-Sidhe (uttalas Lann-ann Shee) är en kvinnlig vampyr som finns på Storbritanniens västkust och i Irland. Man kan ingå ett avtal med denna vampyr. I utbyte mot blod får du otroliga poetiska talanger. Man kanske inte lever så länge, men tillräckligt länge för att dö berömd.

Lamia var en sorts vampyr i det gamla Grekland. Denne kunde ta formen av en vacker blomma, sten, ett djur, men oftast en vacker kvinna. Lamias egentliga utseende var... inget som man skulle vilja möta ute på en mörk hed. Kroppen var fjällig, med örnklor som framben, åsnehovar som bakben, huggtänder, men bröst och ansikte som en kvinna och håret var en väldig flammande eldkvast.
Lamia lurade män att gifta sig med dem för att under bröllopsnatten dricka deras blod.

Som avslutning vill jag berätta lite om förebilden till Bram Stokers vampyr.
Dracula är inspirerad av en man som fanns på riktigt, Vlad "Tepes" Dracula var en adelsman i Transsylvanien under 1400-talets mitt. Han var en mycket grym man, han stred många gånger mot Turkiet. Hans fiender eller någon som hamnade i onåd hos honom spetsade han på pålar som sedan ställdes upp. Där av hans smeknamn, Tepes som betyder pålspetsaren. Han brukade äta invid de han spetsat. Det finns en historia om en man som klagade på lukten av de ruttnande kropparna då han hade ett ärende till Dracula. Den mannen började snart ruttna på en påle han också.
Men var den verklige Dracula en vampyr?
Nej, det var han inte.
Stoker gjorde två saker, Transsylvaniens turism en tjänst och Transsylvaniens historia en otjänst.

Källa:
Unga Fakta http://www.ungafakta.se/vampyrer/
True Horror, dokumentärserie som sändes för några år sedan med Anthony Head som programledare. Har ni tur så kan ni hitta avsnittet på YouTube, men jag rekommenderar starkt samlingsboxen.

Sagorna gör comeback

Once upon a time och Grimm ena sänds på Kanal 5 och den andra på 6:an.
Flera Snövit filmer, en Rödluvan, en Askungen och minst en Törnrosa.

Är det bara jag eller har ni också märkt att sagorna som vi fick höra när vi var barn har gjorts om och blivit till filmer och tv-serier för ungdomar och vuxna?

Jag kan bara säga att jag gillar det och efter som det fortsätter att sändas så är det uppenbarligen inte bara jag som gör det.

Jennifer Morrison spelar Emma Swan som hamnar i den lilla staden Storybrook. Någon som ser vad det blir för ord om man tar bort R:et i brook?
Emma får kämpa mot Snövits styvmor som har tagit alla sagofigurerna till vår värld och get dem en kraftig minnesförlust.

David Giuntoli spelar Nick Burckhardt som av sin moster får veta att han är en av de sista i ätten Grimm och det finns inget han kan göra för att undvika sitt öde att bli en monster jägare. Han blir snart vän med Monroe som spelas av Silas Weir Mitchell. Monroe är en Blutbad, för att göra en lång historia kort; stora stygga vargen.
Monroe är motvillig att hjälpa Nick i början då han inte vill få problem med de andra varelserna.

Jag läste nyligen att mönster från tidigare historier gärna upprepar sig och det är därför som vissa böcker, filmer och tv-serier blir så populära; för att vi känner igen mönstret.
I de här filmerna och tv-serierna är det omöjligt att inte göra det, men ingen verkar ju ha något emot det så varför sluta med något som funkar?
Sagorna har gjort comeback och står starka på fast mark!

Spökhistorier

Som barn och i början av tonåren klarade jag inte av spökhistorier, skräckfilmer eller skräckkultur över huvudtaget.
Nu som vuxen längtar jag ibland efter att bli riktigt ordentligt skrämd.

Jag såg en tavla på väg ifrån sjukhusets gym där jag går och tränar. Den har förmodligen alltid hängt där, bara det att jag inte har lagt märket till den förrän nu.
Den enda färgen på var svart. Det föreställde ett skogsbryn.
Jag fick en omedelbar flashback den gången då jag för första gången läste en riktig skräckhistoria.

Boken var en novell samling med bara skräcknoveller. Jag tror att den hette Spökhunden eller något i den stilen.
Jag tvingade mig själv att läsa den från pärm till pärm för jag ville inte vara den enda som inte kunde se på skräckfilm och lyssna på spökhistorier.
Novellen som tavlan påminde mig om handlade om en pojke som hittade en fin tavla på en marknad.
Pojken ville köpa den, men fick inte för mannen i ståndet. Pojken ville så jättegärna ha tavlan så det slutade med att han stal den.
Tavlans motiv var ett snötäckt skogsbryn.
När pojken kom hem satte han upp tavlan ovanför sängen. Tavlan var så vacker och såg så levande ut. Det såg ut som om motivet rörde sig.
Pojken började drömma mardrömmar. Han befann sig inne i tavlan. Han sprang i tavelskogen, jagad av en monsterbjörn med lysande röda ögon.

Har ni förresten tänkt på att det nästan alltid är röda ögon?
Särskilt när det kommer till djur.

Hur som helst...
När pojken insåg att det var tavlan som ställde till det för honom och att det som hände i taveldrömmarna hände på riktigt försökte han med allting. Till att börja med försökte han lämna tillbaka tavla, men mannen som hade vägrat sälja tavlan till honom var borta. Han försökte hänga tavlan med motivet mot väggen, kasta bort den, slå sönder den, slå sönder den och kasta bort den samtidigt.
Ingenting hjälpte.

Mer tänker jag inte berätta för då avslöjar jag slutet.

Jag för min del skulle kunna ha stått och stirrat på den där tavlan i sjukhuskorridoren länge, men jag lyckades gå där ifrån.

The Dark Knight Rices

Inte riktigt vad jag hade väntat mig.
Nu är det snart en vecka sen som jag såg Batman på vita duken senast.

Vad jag tycker om filmen i stort:
Hyfsad början, inte vad jag hade väntat mig, men bra. Kanon mitt! Inte särskilt nöjd med slutet... :(

Vår käre svarte riddare har blivit en enstöring under de åtta år som gått sen Harvy Dent dog.
Något som Batman till liv dock är en speciell Cat - burglar.

Catwomen är inte den enda nya skurken som dyker upp.
Bane dyker upp och tar över Gotham.

Som sagt: Hyfsad början och kanon mitt.

Slutet avslöjar jag inte. Det är ett lyckligt slut, beror på hur man ser det för det går att se det ur mer än en vinkel, men jag som har älskat Batman sen jag var ca fem år känner mig lite besviken.

Men se själv och döm. Det är mitt tips till allt, vare sig det är mat, böcker eller filmer.
Min förskolefröken sa för länge sen: "Säg inte blä förrän du har smakat."

Jag säger det samma till er.

The Avengers

Jag vet att jag borde ha lagt ut det här inlägget för länge sen, men när jag skrev det första gången var jag inne på att göra det så där perfekt-recension-aktigt och då blev det inte av.
Jag varken kan eller verkligen vill skriva på det viset så jag ska göra det på mitt vis.

Jag vill börja med att berätta att jag aldrig har skrattat så mycket i en biosalong någonstans någongång tidigare någonsin. Hela salongen skrattade och när eftertexterna började rulla reste sig alla och applåderade.

Skådespelarna var bra. Mest bara snygga killar... /män... :P Ni hajar vad jag menar. Vem som helst kan vara snygg oavsett ålder.
Jag hoppas att de flesta har sett den vid det här laget (det är risk för spoilers i det här inlägget).
Ska försöka att inte avslöja för mycket, men några godbitar kan jag peta fram.

Samuel L. Jackson var jättebra som Nick Fury. Scarlett Johansson passade perfekt som Black Widow.
Jag hade verkligen inte väntat mig att Cobie Smulders skulle spela agent Hill för om du tittar på affischen liknar hon mer Janet Van Dyne (the Wasp) än agent Hill. Det är det enda som gjorde mig lite besviken, att Wasp och Antman inte var med. Jag tror att Cobie skulle ha gestaltat Wasp jättebra.

En sista kommentar om skådespelarna:
Mark Ruffalo = BÄSTA HULKEN NÅGONSIN!


Handling:
När Loki går till attack mot en av S.H.I.E.L.D.'s baser och förslavar flera av människorna som jobbar där kallar Nick Fury på förstärkning.
Till en början är det bara Captain America, men snart övertygas även Iron Man, Thor och Bruce Banner (Hulken) att ge Avengers projektet en chans.

Först kommer ju grabbarna väldigt illa överens. När Cap och Iron Man träffar Thor för första gången slåss de och tillbaka på The Hellicarrier blir det en scen som jag var tvärsäker på skulle sluta med en snoppmätartävling mellan Cap och Iron Man.

Senare när The Avengers slåss mot Loki och hans arme ryter Loki i åt Hulken och säger att han (Loki) är en gud och att Hulken borde falla på knä för honom osv.
Hulken griper tag i honom och... *BAM! BAM! BAM!* Drämmer honom i golvet där han lämnar honom med en grymtning: "Ynkliga gud!"
Loki ligger chockad kvar.


Det är en film som absolut är värld pengarna!
Den gick i 3D innan jag såg den, men jag lovar: 3D behövs inte, inte på den här filmen!

Go Avengers!

För mycket

Idag/kväll är det premiär för The Amazing Spider-Man.
Jag älskar Spider-Man, gjort det sen jag var 4 och han är nästan som en extra bror för mig, men...
Eftersom att, vilka det nu är som bestämmer hur mycket trailern ska sändas i radio, tv och överallt annars, har jag fått en fruktansvärd avsmak och vill inte se den längre.
Varje reklamavbrott på tv eller radio visas trailern minst tre gånger och så har det varit i över en månad nu.

Visst det är jättebra att göra reklam för sin film, men inte hela jävla tiden!
Mitt hopp nu är att efter ikväll så trappas trailerna ner eller slutar helt för nu har de blivit så fruktansvärt utnötta att man kan spy åt det.

Det är nästan att jag undrar om de försöker kompensera för någonting.
Jag hoppas att filmen är bra och att alla dessa trailers inte är kompensation för något.

Om inget annat så är huvudrolls innehavaren, Andrew Garfield, är ganska så söt i alla fall.

Bilden är hämtad från IMDb.

Länken ovanför bilden tar er dit.

Fiction

Jag har alltid, ALLTID, tyckt om berättelser.
När jag var liten tittade jag på tecknat, lyssnade med andakt när mamma eller pappa läste sagor för mig och, till min storebrors förargelse, lyssnade på kasettband när jag inte kunde sova. Jag visste att monstrrna som bar kom fram när det blev mörkt inte vågade komma in i mitt rum om de hörde berättarrösten för då trodde de att det var någon annan, en vuxen, inne i rummet och de var rädda för vuxna.

Läsa själv tyckte jag inte om. Nu som vuxen vet jag ju varför. Det var jobbigt för jag är dyslektiker. Men om boken var tillräckligt bra och jag fick något att skilja raderna åt medan jag läste så kunde det gå lätt som att äta fem minuterskola.

Jag har sago- och de tecknade figurerna att tacka för mycket. Många av dem var förebilder för mig. Där ibland Spindelmannen och Batman, X-Men och Robin Hood, Pelle Svanslös Bamse, Esmeralda, Ariel och många fler.
När jag väl började läsa, vet inte exakt när, skulle tro att det var i 12-14års åldern, fick jag en hel mängd med nya förebilder. Sherlock Holmes och Watson, Frodo och co, Harry, Ron och Hermione som alla tre vet att Hagrid tycker om stora vidunder till husdjur och de skulle aldrig glömma den jättelika hunden med tre huvuden som fått namnet Fluffy.
De två första Harry Potterböckerna lyssnade jag på för jag tyckte fortfarande att det var jobbigt att läsa.

Fiktion överhuvudtaget är väldigt bra för både kropp och själ. Man får inte bara fysisk vila utan även gå i terapi med karaktärerna. Ett problem kan lösas med hjälp av några kapitel i en bra bok eller kloka ord från tillexempel "den vise mannen" i Sucker Punch. Mitt favorit citat från honom är: "If you don't stand for something, you'll fall for anything".

Jag kan ge ett bra exempel på en läxa man kan lära sig fiction.
Jag vet inte om ni har sett den, men det har jag. I Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen önskar Lucy att hon var sin storasyster, Susan. Lucy får tag i en trollformel som kan göra henne till det/den hon vill. Hon använder den och plötsligt är hon sin syster, men då hamnar hon i en värld där hon, Lucy, inte existerar och inte heller Narnia.
Aslan dyker upp och förklarar för henne att om hon inte hade funnits så skulle Narnia aldrig ha befriats från Den vita häxan.
Av det kan man lära att hur små, obetydliga och kanske till och med fula vi än känner oss så har vi alla en viktig roll att spela på ett eller annat vis.

Fiction är ett väldigt kraftfullt redskap.
Använd det väl.

De fyras tecken

Det börjar med en far som försvinner, en dyrbar present som kommer med posten med jämna mellanrum, i mitten en död man i ett rum som ligger direkt under ett vindsutrymme som har tjänat som skattgömma och undertiden som allt detta utspelas växer kärleken mellan en viss doktor och klienten.

Sir Arthur Conan Doyle lyckades verkligen göra ett smakrikt potpurri av De fyras tecken.
Hur ska allt detta sluta?
Det vet jag :) Jag har boken.
Men om du vill veta hur det går får du läsa den själv. Jag säger ingenting mer än att jag gillar den. Det stora alvaret till trots så är det en rolig bok. Humoristiska karaktärer och tilltag gör att smilgroparna kikar fram.

En studie i rött

Sir Arthur Conan Doyles första bok om mästerdetektiven.

I En studie i rött kommer Watson tillbaka till London från sin vistelse i Afghanistan Han börjar leta efter någonstans att bo, men en ex-militärläkare är knappast rik och därför börjar han undersöka om det finns någon som han skulle kunna dela lägenhet med. När det ser mer hopplöst ut än vanligt träffar Watson på en vän från skoltiden. Han berättar om sitt problem för denne och vännen säger att Watson är den andre den dagen som presenterat det problemet.
Den andre var ingen mindre än Sherlock Holmes.
Watson och Holmes flyttar in på 221 B Bakerstreet och Watson upptäcker snart att Holmes är en lite annorlunda man med massor av olika kunskaper och ickekunskaper av de mest varierande slag. Vilket senare visar sig bero på att Holmes är den ende officielle detektivkonsulten och att han bara sparar på sådan kunskap som han har nytta av i sitt arbete. Så det faktum att jorden snurrar runt solen och inte tvärt om spelar ingen roll.

Ett mord begås och Holmes tar med sig Watson till brottsplatsen.
En man har mördats, förgiftats, och på väggen i det ödsliga rummet i det tomma huset står ordet Rache skrivet på väggen med blod.
Rache är tyska och betyder hämnd.

Början, mitten och slutet är bäst, det är den lilla bit som ligger i mellan mitten och slutet som inte är så bra, den blir lite seg och Doyle hade gärna fått korta ner den lite eller låtit den karaktär i boken som berättade den delen för de andra så hade det kanske blivit lite mer levande och där med roligare att läsa.

Annars är det en kanon bok, man blir som förälskad i doktorn och detektiven.

Baskervilles hund

Jag kommer aldrig att glömma vilket fasansfullt fantasifoster demon hunden utvecklades till under tiden som jag läste den.
Sir Arthur Conan Doyle lyckades göra en alldeles utmärkt blandning av en detektivberättsle och en spökhistoria.

Baskervilles hund börjar en morgon på 221B Bakerstrreet, en morgon som inte riktigt är som alla andra. Sherlock Holmes som inte brukar kliva upp tidigt på mornarna har nu gjort det.
Varför?
Jo, för att när Holmes och Watson var borta föregående kväll kom någon på besök, denne någon vill ha ett råd och denne någon har glömt kvar sin käpp. Doktor James Mortimer är denne någon som vill ha ett råd, och sin käpp tillbaka.
Han berättar för en sägen Holmes och Watson, var på han berättar om sin vän och patient, sir Charles Baskerville och om vad han vet om dennes död.
Nu är sir Chales arvinge, Henry Baskerville, på väg att ta sin plats på Baskerville hall.

Finns det en spökhund som hemsöker släckten Baskerville eller är det någon som använder denna sägen för att täcka över ett brott?

Doktor Watson skickas med sir Henry till herrgården.
Det blir inte bra oroligt spanande efter spökhundar eller mördare, utan också jakt på förrymda straffångar fångar ute på den hemsökta heden och en gnutta kärlek som lyser upp i mörkret.

Häxornas försvarare

Jag gillade dokumentärserien Häxornas tid som gick på tv 4 för... jag tänkte skriva några, men det var inte så några. Det var ju inte förförra året precis.

I alla fall, jag gillade dokumentären och jag gillar boken som den baserades på, Häxornas försvarare.

Den här boken av Jan Guillou är den första, och än så länge den enda, repotagebok som jag har läst på eget bevåg.

Boken handlar om häxpaniken som bröt ut på 1600-talet och häxprocesser i modern tid.
Det börjar med ett bråk om en brödbit, anklagelser, många människors död och slutligen upphör anklagelserna Sen kommer dock "de förträngda minnena" av barn som skulle ha upplevt obehagliga saker som i mångt och mycket liknar Blåkulla sagan.

Jag hade länge velat läsa den, men det hade inte blivigt av, men till sist så blev det ju det.

Jag älskar språket Guillou använder. Det märks att det är han, jag har sett några intervjuer med honom och jag tror att han skriver på samma sätt som han pratar. Jag kan riktigt höra Guillous röst.

Jag gillade dokumentären, men jag gillar boken dubbelt så mycket.

Kriget är slut

Den första biografi jag någonsin läst var Morgan Allings.

Han skildrar sitt liv från barndomen till det att han blir vuxen mycket tydligt. I själva verket så tydligt att det känns som att se på film.
Kriget är slut är väldigt gripande just för att den är så tydligt uppmålad.

Tack så mycket, Morgan.
Tack för att du delade med dig av ditt liv. Det var en vacker och spännande läsupplevelse.

Övertalning

Jane Austen skrev många böcker. En av dem är Övertalning och den har jag läst.
Jag har läst Stolthet och fördom också, vilken jag tror att jag gillar mer.

Anne Eliot har aldrig riktigt haft något att säga till om. Detta faktum har kostat henne mycket, men när hennes far av ekonomiska skäl blir tvungen att hyra ut deras hus får Anne chansen ta igen det hon förlorat.

Det som är bra med den här boken är att det är helt omöjligt att lista ut hur det ska sluta.
Det dåliga med den är att i slutet på mitten av den sitter Anne och pratar med sin väninna, Mrs. Smith som berättar en berättelse som Austen kunde ha kortat ner för det var ett fasligt tråkigt parti.

Annars är det en helt okej bok. Tummen upp!

Tordyveln flyger i skymningen

När jag gick i trean började läraren läsa den här boken för oss. Vi kom dock aldrig till slutet, det gick så lång tid från det ena lästillfället till det andra så vi fick inte höra slutet.
Sen dess har jag länge velat läsa den här jättehäftiga boken som Maria Gripe skrivigt.


Jag hittade den här bilden via google, på den här: sidan.

När jag lyssnat färdigt på den mindes jag definitivt varför jag hade tyckt så mycket om den när jag var barn.
Vissa skildringar i den är förtrollande, drömaktiga. Medan handlingen är precis lika verklighets trogen som livet självt.

Tordyveln flyger i skymningen handlar om tre barn, var av två av dem är närmare tonåren än den tredje. De får i uppgift att se efter ett hus fullt med blommor över sommaren. Rätt vad det är hamnar de mitt i ett mysterium rörande en kärlekshistoria och en antik egyptisk staty som har varit försvunnen i många, många år.

Det är inte en rafflande spänning som fyller bokens sidor, det är den långsamma kolaaktiga spänningen som man får njuta av länge. Jag gillar kola :P
En väldigt bra detektivhistoria för barn som inomkort kommer att bli tonåringar.

Tänk om...

Något som jag har gått och tänkt på väldigt mycket, särskilt under de senaste 8-9 månaderna, är tänk om... tänk om mitt liv... tänk om allas liv är en bok.
Jag vet inte hur många människor det finns på den här planeten, men tänk om det finns låt oss säga en annan värld där det just nu i denna stund sitter och läser om vad mig.

Tänk om allas våra liv är böcker.
Det skulle vara lite läskigt.
Mina funderingar kring det här ämnet förstärktes när jag började på Work for you. Ny grupp och vi satt och försökte lära känna varandra. En av tjejerna berättade om en bok som handlade om en kvinna som fick reda på att hennes liv bara var en bok. En saga som en pappa läste för sin dotter.

Om det var så att allas liv har en egen bok så är författaren av den bok jag just berättade om On to någon/något.

Jag har haft lite svårt att skaka av mig tanken på det. Det skulle vara lite läskigt, men destomer skumt. Jag många gånger tänkt att mitt liv måste vara väldigt tråkig läsning om det skulle vara en bok.

Fast sen tänker jag att det förmodligen beror på vad författaren har tagit med.
Har han/hon tagit med alla mina tankar så blir det nog ganska underhållande, med tanke på vad mycket konstigt jag har i skallen.

Jag ville bara skriva det här för att kanske kunna skaka av mig tanken.

Om det nu skulle vara så att mitt liv är en bok och någon på någon avlägsen plats just nu sitter och läser det jag skriver här medan jag skriver det så vill jag bara säga till den:
Tja! Har du kul?!

Varsel (The Shining)

Jag tänkte slå två flugor i en smäll.
Jag har läst boken och nu har jag nyligen sätt filmen också.
Varsel eller The Shining som den heter på engelska är skriven av Stepan King.
Boken blev film 1980.

Det här är ett sånt fall då boken VERKLIGEN är bättre än filmen.
I filmen kastades man fram och tillbaka mellan karaktärerna och vad som hände dem i rasande fart, men i boken fick det ta den tid det tog med alla och en var. Det var det som gjorde boken så otroligt spännande. Lille Danny kunde i ena ögonblicket krypa igenom en snögrotta i parken och i nästa bli jagad av en jättelik lejonbuske täckt med snö och i ytterligare nästa fick man följa hur Jacks beroende av värktabletter fortskred.
I boken kan man förstå varför Wendy stannar med Jack, men inte i filmen.
I filmen är det precis tvärt om.

Jack Torrance, en författare som inte skriver och f.d lärare, får jobbet som vaktmästare på ett lyxhotell över vintern. Så han åker upp dit med sin fru, Wendy, och deras son, Danny.
Om det inte räckte med att de blir ensamma och isolerade där så börjar konstiga saker hända och Danny som har en underlig gåva är den första som märker det.

Jag trodde att boken skulle vara jättepretentiös, men det är den inte.
Det finns bara en pretentiös karaktär i den, Jack, vilket bidrar till ett stråk av humor i den allvarsamma nagelbitande thrillern.

Här är en bild på bokens framsida.



Jag har ingen aning om vem som gjort den ursprungligen,
men här är en länk till sidan där jag hittade den.

Skit i filmen. Läs boken istället!

Någon i din säng

Det här är uppföljaren till Mörkrädd.
Jag lyssnade på den här mellan den 16/6 - ca den 18/6 eller 19/6.

Den handlar inte om samma person, men den är minst (om inte mer) spännande än sin föregångare.
Som i den föregående boken får man i Någon i din säng veta vad som hände när huvudpersonen var ung, hur det kommer sig att det som händer i berättelsens nutid händer.

Det här är ett kortinlägg, men det känns som att det är risk att det blir tårta på tårta om jag skriver lika mycket om båda.

Båda böckerna är lika bra och är skrivna på samma sätt så om du har läst Mörkrädd och gillade den så kommer du att gilla Någon i din säng också.

Mörkrädd

Det här är en väldigt, väldigt spännande och läskig bok.
Jag läste, verkligen läste, Mörkrädd, inge ljudbok den här gången. Det var den sista bok jag läste under sommaren 2010.
Ska ni läsa den här boken så gör inte det när det är mörkt och ni är ensam hemma för även om ni inte är mörkrädda innan ni börjar läsa så kommer ni definitivt att bli det när ni väl har kommit en aldrig så liten bit in.

Författaren är Andreas Roman. Intressant efternamn, men det utalas dock inte som det svenska ordet roman, det har jag hört senare när jag lyssnade på uppföljaren på ljudbok. Uppläsaren uttalar Roman som Råman.

David är sjukligt mörkrädd. Han har lidit av det sen han var liten. Hans psykolog hänvisar David till en stuga i norra Sverige där han vill att David ska bo tills han är botad.

Finns det verkligen ingenting att vara rädd för i mörkret?
Läs och ta reda på det...

Gone baby gone

Dennis Lehanne har även skrivit den här boken, Gone baby gone. Det är även en av dessa som jag läste under sommaren 2010. 2007 gjorde en filmatisering av boken, men jag såg inte filmen förrän flera månader efter att jag läst boken.

En liten flicka försvinner spårlöst. Patric och Angela, privatdetektiver, tar sig an fallet.
Vad har egentligen hänt?
Lever flickan? Kommer hon att hittas? I vilket skick i så fall?
Och har hon det egentligen bättre på den plats hon blir bortförd till?

Det är en bra bok att läsa en regnig dag, förutsatt att läsaren brukar vara uttråkad när det regnar. Väldigt spännande och lätt att hänga med i.

Jag är dock oerhört besviken på slutet!
Läs så förstår ni varför.

Patient 67

Dennis Lehanne har skrivigt Patient 67, ännu en av de böcker som jag läste under sommaren 2010.

Den är spännande rakt igenom och den sätter myror i huvudet på en... i alla fall på mig.

Vem är patient 67?

Läs boken och ta reda på det.
Ni kommer inte ångra er, jag lovar!

Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Dr. Jekyll skapar en dryck som kan skilja hans skuggsida från honom själv.
När han dricker förvandlas han till en figur som han börjar kalla Mr. Hyde, vilken är
Jekylls skuggsida.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde är skriven av Robert Louis Stevenson som även har skrivigt Skattkammarön.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde är bra, men versionen som jag lyssnade på
under sommaren 2010 var något kort och inte särskilt tillfredsställande. Längre och fler detaljer, det är vad jag önskar.

Mumien

Det här är en annan bok som jag läste under sommaren 2010.
Tack, Anne Rice, det behövs inte någon magisk brygd för att hålla en människa vid liv.

Mumien.
Jo, det hörs lite vad den handlar om, men det handlar inte bara om mumier.
Mord, arkeologi, kärlek, magi, brygder som ger evigt liv, spänning, sex och (i det närmaste) galenskap.

I like it! :)

En mumie grävs upp tillsammans med några skriftrullar. Det är inte vilken gammal mumie som helst. Nej, det är ingen mindre än Ramses den store och i skriftrullarna
står det nerskrivet en lång historia som avslutas strax efter den sköna Cleopatras död.

Det här är inget för barn. Den är mer för unga vuxna och vuxna.
Jag lyssnade på den under mina promenader den sommaren och gruvade mig helatiden för vad som skulle hända här näst för det finns verkligen inget sätt att räkna ut det på.
Jag är förvånad att ingen har gjort en film av Mumien än!

Dracula

Den här boken läste jag sommaren 2010. Den var en av de böcker som höll mitt humör uppe under några minst sagt jobbiga månader.

Det är Bram Stoker jag har att tacka för det.

Dracula är skriven i dagboksform hela boken igenom, de enda
karaktärerna som inte skriver något är greve Dracula, Athur, Quincey och Renfield.
Det är fler som inte skriver, men det beror på att de inte hör till de huvudsakliga
karaktärerna
Det börjar med att Jonathan Harker i sitt yrke som advokat reser till Draculas slott
för att hjälpa greven inför dennes kommande flytt till England.
På vägen dit händer en del underliga saker, men det är ingenting emot vad som händer
när han väl kommit fram till slottet. Efter bara några dagar inser Jonathan att han
inte längre är Draculas gäst utan hans fånge. Efter många om och men lyckas han dock
rymma och ta sig till ett kloster i närheten.

Under tiden som Jonathan ligger sjuk på klostret har greven har tagit sig över havet till England där det snart nog börjar hända underliga otäcka händelser.
Mina Murray, Jonathans fästmö, har åkt för att besöka sin väninna Lucy medan Jonathan är borta. Ett skepp spolas i land. Det enda som återfinns på skeppet är kaptenen som bundit fast sig själv vid rodret och dennes loggbok som berättar om hur man efter man i besättningen försvunnit tills det bara var kaptenen kvar.
Strax där efter börjar Lucy gå i sömnen och ett par röda märken dyker upp på hennes hals. Hon blir bara sjukare och sjukare och tillslut till kallas doktor Van Helsing.

Resten får ni läsa i boken :)

Jag tycker väldigt mycket om den här boken.
Jag lyssnade på den varje dag under vad jag skulle tro var flera veckors tid.
Det är omöjligt att bli uttråkad eftersom att dagboksskrivaren ofta byts ut och då får man följa honom eller hennes öden och äventyr en stund.
Den är inte svår att hänga med i eftersom att man får veta i förväg vems dagbok det är man läser/lyssnar på.
Den är väldigt spännande, det är en sorts långsam utdragen spänning som passar utmärkt för mig och alla andra som på förhand känner till lite av Dracula historien.

Jag vill avsluta med att säga att Dracula i Bram Sokers bok och den verklige greve Dracula inte alls är en och samma person. I alla fall i det avseendet att den man vid namn Dracula som har existerat inte var någon vampyr, men dock en grym sadist.

Om en pojke

Jag har sett filmen...
Mer än en gång.

Nick Hornby har skrivit Om en pojke som handlar om Will och Markus.
Will är en vuxen man som lever på de pengar som kommer in genom att hans döda pappa
en gång i tiden skrev en odödlig jullåt. Han är dock som en pojke i en mans kropp,
hela hans liv går ut på att roa sig tills den dag han träffar Markus.

Markus är en pojke som snarare är en man i en pojkes kropp, men det beror mer på
hans mamma än på honom själv.
Markus föräldrar har nyligen separerat och Markus har flyttat med sin mamma. Hans
mamma, Fiona, mår inte särskilt bra psykiskt och försöker vid ett tillfälle begå
självmord. Om inte det var nog med det blir Markus mobbad i skolan för att han är den
han är. Allt blir dock annorlunda när han träffar Will och mer eller mindre, medvetet
eller omedvetet, utövar en sorts utpressning mot honom.

Will och Markus blir vänner då Will kan allt om att vara ett barn och Markus kan allt
om att vara vuxen.

Jag läste Om en pojke när jag gick Kreativt skrivande A och jag upptäckte att boken
i det här fallet var mycket bättre än filmen.
Den är lättläst, mysig på så vis att boken (precis som filmen) har lite av ett
jultema över sig.
Det enda problemet när jag läste den var att jag lyssnade på den som ljudbok och
uppläsaren pratade skånska vilket blev väldigt irriterande när jag efter några
kapitel började tänka på skånska.

Afrodite och sveket

Den här boken läste jag mellan den 22/12 - 18/12 2009, så min recension om den är
något försenad, men bättre sent än aldrig.

Afrodite och Sveket är den andra boken i en serie på sex böcker skriven av Ritta Jacobbson.

Afrodite eller Ditte som hon kallas är en tonårstjej som drömmer om att bli polis.
Hon upptäcker att hennes skolkamrater börjar bete sig underligt. Ditte försöker ta
reda på vad det är som händer, men snart hamnar både hon och hennes hund, Voff, i
knipa.

Boken är bra. Jag var 19 när jag läste den, den är skriven för de som är mer
tonåringar än så. Det märks vilken målgrupp boken vänder sig till för språket är
enkelt och historien är inte svår att ta sig igenom.
Den är bra för att den är spännande och lättläst.

Jag kommer att skriva fler inlägg med böcker som det var ett tag sen jag läste, men
allt eftersom kommer det närma sig nutiden.

Självbiografier

Nu på morgonen kom jag att tänka på något som inträffade för lite drygt ett år sen
när jag gick på Kreativt Skrivande, jag minns inte om det var A eller B, men det är
inte av betydelse för min poäng som jag lovar att komma till.

Det var i stortsett som vilken lektion som helst, vi hade Jan Sjölund den dagen.

Jag kan inte lova att jag minns alla fakta korrekt, det var ju som sagt ungefär ett år
sen.

I alla fall, jag minns att vi pratade om böcker. Vi kom in på ämnet självbiografier
när en av tjejerna berättade om en självbiografi som hon hade läst nyligen. Jag tror
att det var Eat Pray Love av Elizabeth Gilbert. Det måste ha varit det för jag minns
att hon nämnde att boken skulle eller hade blivigt en film.
Tjejen som berättade om sin läsupplevelse tyckte verkligen inte om boken. Hon tyckte
att Gilbert hade skrivit den mer för sig själv än för att underhålla och på det viset
hade den blivigt dålig. Minns jag rätt så tyckte hon att det var för mycket självmökan/självcentrering eller dylikt i den.

Jag kom alltså att tänka på det här nu på morgonen medan jag fixade i ordning min frukost. Så tänkte jag:
"Vad spelar det för roll egentligen när det är en självbiografi? Vad spelar det för
roll om inte resten av världen tycker att det är intressant att läsa."

Jag har svårt att tänka mig att en författare eller någon överhuvudtaget skriver en
självbiografi enbart i syfte att underhålla andra. Ofta finns det hos människor en
vilja, en önskan eller vad man nu föredrar att kalla det, en längtan att få berätta
sin historia. Gilbert berättar i det här fallet om hur det blev efter hennes skilsmässa. Hon berättar om att hon mådde dåligt och hur hon mådde dåligt.

Jag har själv inte läst boken, jag går efter mitt minne av lektionen och efter vad
jag kan hitta via google.

Det är inte konstigt om någon mår dåligt efter en skilsmässa och ett annat
förhållande som uppkom efter det som inte riktigt funkade.
Om någon känner för att skriva om det så GÖR DET DÅ.
En självbiografi är med största sannolikhet inte helt och hållet till för att
underhålla en potentiell läsakrets, det är med största sannolikhet mer till för att
han eller hon ska få berätta sin historia och bearbeta det som har hänt vare sig det
är bra eller dåliga erfarenheter.
Sen är det bara bra om biografin intresserar en läsarkrets.

Sen tror jag nog att tjejen som fällde kommentaren om den nämnda boken förmodligen
inte tillhör den grupp som Eat Pray Love riktar sig till, tjejen i fråga är i min
ålder alltså var hon vid det tillfället ca 20 - 22 år.
Väldigt få 22åringar har gått igenom sin egen skilsmässa.