Jag och mina böcker

Jag kommer väl ihåg när min mammas, numera före detta pojkvän läste högt för mig och mamma ur Harry Potter och de vises sten. Det var efter det som jag började läsa.
Jag kunde ligga på min säng i timtal och läsa.
Medan jag väntade på att den fjärde boken skulle komma ut så började jag läsa Sagan om ringen, Sherlock Holms, och rollspelsböcker som tidigare tillhört min yngsta morbror.
När man läser är det som att orden för en in i en annan värld. Man ser allt, hör allt, känner allt och andas till och med samma luft som karaktärerna i boken gör.
Bara genom att börja läsa Sagan om ringen så kan jag helt plötsligt befinna mig i Midgård.
Jag kan öppna en annan bok och befinna mig på en månbelyst hed där Watson får syn på någon som visar sig vara Holmes uppe på en klippa.
Ens egen värld försvinner och man kommer till en ny värld som man bara tidigare drömt om.
Samtidigt som fantasin och något annat som vi inte kan se drar iväg på hejdlösa äventyr med våra favorit hjältar så vilar kroppen. Jag för min del känner mig ibland som om jag just vaknat ur en underbar dröm när jag avbryts i mitt läsande.
Jag minns när jag hittade De fyras tecken och Baskervilles hund av Sir Arthur Conan Doyle i mammas bokhylla. Jag började med att läsa De fyras tecken och föll som en fura för den VÄLDIGT smarte detektiven och för den alltid lika älskvärde Watson.
Jag läste och älskade boken, men mot slutet av den så blev jag lätt uttråkad när skurken redogjorde för hur det hela började så jag la ifrån mig De fyras tecken och började med Baskervilles hund istället. Den var ännu mer fantastisk och ännu mer underbar.

Trots att jag inte var mycket för spökhistorier på den tiden så tog jag doktor Watsons hand och jag följde honom genom Dartmoor.
Jag blev förståss, mörkrädd som jag var, livrädd för spökhunden och spanade alltid noggrant efter dess glödande ögon och självlysande gestalt när helst jag var ute efter mörkrets inbrott.
Även om det jag läste om till viss del skrämde mig så visste jag att Holmes och Watson skulle hitta vad det nu än var som hemsökte familjen Baskerville och sätta stop för det.
Jag följde med spänning och iver med när Watson åkte in till byn Grimpen för att förhöra sig om miss Laura Lions förehavanden den natten då den avlidne Charles Baskerville mötte döden.
Jag kunde se för mig ett svagt upplyst rum med en vacker kvinna med lockigt blont hår som satt vid ett bord där det stod en skrivmaskin och jag förväntade mig nästan att Watson skulle höra mig när jag slog mig för pannan och sa att det var klantigt av honom att nämna Lauras far, då Laura och hennes far inte längre ville veta av varandra.
Jag blev lika lättad och glad som Watson när han upptäckte att Holmes hade funnits i närheten hela tiden, men samtidigt så blev jag arg precis som Watson för att Watson hade blivigt förd bakom ljuset av Holmes, men det gick förståss över.
Varken jag eller den gode doktorn har förmågan att vara arg på Holmes någon längre tid.
När så historien kom till sin upplösning och mördaren och hans odjur till jycke skulle infångas så var jag som fastklistrad i den där andra världen som tillhörde boken och dess invånare.
Mörkt, dimmigt och kallt var det och jag låg där gömd med herrarna och väntade på att hunden skulle släppas lös efter sir Henry. Jag höll på att svimma av skräck och oro när den där jättelika hunden kastade sig över den stackars sir Henry och jag skrek säkerligen i mina tankar:
– Men skjut då! SKJUT!
Ingen kunde ha varit gladare än jag när sir Henry överlevde och Holmes och Watson återvände till 221b Baker street.
När vi läser kan vi bli skrämda, ledsna, uppretade och vi kan dö av skratt, men när boken slås igen så är allt som vanligt igen och det är rent ut sagt himmelskt.