söndag 30 januari 2011

Vem älskar Yngve Frej? Blåbärsmaskinen och (till leda) Barndomens återkomst

Under måndagen, tisdagen och onsdagen läste jag Vem älskar Yngve Frej? av Stig Claesson "Slas" och Blåbärsmaskinen av Nils Claesson.
Den först nämnda handlar om några bönder som har blivigt syslolösa i det allt modernare samhället. En av dem gör en skylt som ska visa på var de bor och var deras brevlåda är. Lite på skämt skriver de "Fornminnet", det blir lite tokigt.
Blåbärsmaskinen är en biografi av "Slas" son, Nils. I den berättar Nils sin version av sin barndom, hur det var att vara son till den stora konstnären och författaren.

Jag gillar båda böckerna.
Vem älskar Yngve Frej? är ganska rolig.
Blåbärsmaskinen är intressant och den känns trovärdig. Det är synd att Nils Claesson blev utskäld av media för sin biografi. Jag tror att det som står i den är sant, det är bara det att många i omvärlden inte vill tro att deras idol inte kan ha varit en dålig pappa eller dålig över huvudetaget för den delen.

Jag läste de här två böckerna till lektionen i torsdags. Vi i klassen fick själva komma på frågor som vi ville disskutera.
De följer här nedan, inte helt korekt återgivna, men på ett ungefärr:

1) Vem har rätt att ifrågasätta Nils egen beskrivning av sin barndom?
(Jag är inte helt hundra på om vi kom fram till något enväldigt svar. Politisktsett så har ju alla rätt att ifrågasätta vilken biografi som helst, men moraliskt... nja... Jag tycker inte att man ska ifråga sätta någons sanning så vida det inte kan bevisas att det inte på något som helst sätt utspelade sig så och dessutom, som läraren sa: Sanningen är ett så stort ord. Vilket är sant. Alla har sin sanning. Alla upplever saker olika.)

2) Varför är det så viktigt med kortspelet.
(Nils nämner att hans pappa inte spelade kort med sina barn, men så hittade han ett foto som kunde peka på motsattsen, men han talar om att han inte mins.
Jag kan bara rycka på axlarna åt det där med karln minne, man kan inte minnas allt. Till ett stor pussel så är det alltid minst en bit som fattas.)

3) Vad försöker Nils bevisa med sin bok.
(Kanske att man inte ska "helgonförklara" folk så lätt. Det var någon av de andra som föreslog att han kanske ville peka på att för att Slas var så stor inom kulturen så tilläts sitt "svineri", jag påpekar för er som inte vet det att Slas söp väldigt mycket. Det är möjligt.)

4) Tilltalar Slas språk en modern vuxen människa?
(Den tilltalar mig i alla fall.)

5) Hur kunde Slas vara en sån människokännare överallt utom i hemmet?
(Bra fråga. Den människokännande delen kanske tillhörde hans blåbärsmaskin.)

Till nästa lektion, 1 februari, så ska vi ha läst Barndomens återkomst. Det är en psykoanalytisk bok där man får ta sig en titt på hur Prost, Stridbergs och Lagerlöfs psyke skulle ha sett ut om det som de skrev i sina böcker skulle ha varit vad de sagt ifrån analyssoffan.
Författaren, Clarence Carfoord, pratar väldigt, väldigt, väldigt, till leda mycket om Oidpusskomplexet. Jag håller på att bli tokig på den här boken.
ALLT BEHÖVER INTE HANDLA OM SEX!!!!!

Jag hoppas att lektionen blir roligare än den här boken.

tisdag 18 januari 2011

Läser kurskamraternas texter

Jag ska läsa 6 olika texter som 6 av mina kurskamrater har skrivigt. Det ska vara gjort tills klockan 12 i morgon. Jag har avverkat tre av dem. Den tredje som jag läste nyss är en kill text. Inte bara för att det är en kille som har skrivit den utan för att jag känner mig starkt oförmögen att få grepp om den.
Jag förstår faktiskt inte riktigt vad den handlar om! Jag får inte ihop sammanhanget Det verkar som om det handlar om sport, festa, ha sex och berättarjaget, som nödvändigtvis inte är författaren själv, gnälla om att det är kallt och blaskigt i Sverige och att det är synd att berättarjaget inte bor i New York.

Det är seriöst det enda i texten som jag fick fram.
Jag hittar inte den röda tråden.
Undra om kille som skrev den hade väldigt tråkigt när han skrev den eller skrev den i sista minuten, det är den känslan jag får i och med att jag inte fattar vad det är den handlar om.
Jag tror jag sitter tyst i morgon när den texten ska diskuteras, det kanske låter fegt, men jag vill höra först om det var någon annan som inte fattade vad den handlar om.

måndag 17 januari 2011

Jag och mina böcker

Jag kommer väl ihåg när min mammas, numera före detta pojkvän läste högt för mig och mamma ur Harry Potter och de vises sten. Det var efter det som jag började läsa.
Jag kunde ligga på min säng i timtal och läsa.
Medan jag väntade på att den fjärde boken skulle komma ut så började jag läsa Sagan om ringen, Sherlock Holms, och rollspelsböcker som tidigare tillhört min yngsta morbror.
När man läser är det som att orden för en in i en annan värld. Man ser allt, hör allt, känner allt och andas till och med samma luft som karaktärerna i boken gör.
Bara genom att börja läsa Sagan om ringen så kan jag helt plötsligt befinna mig i Midgård.
Jag kan öppna en annan bok och befinna mig på en månbelyst hed där Watson får syn på någon som visar sig vara Holmes uppe på en klippa.
Ens egen värld försvinner och man kommer till en ny värld som man bara tidigare drömt om.
Samtidigt som fantasin och något annat som vi inte kan se drar iväg på hejdlösa äventyr med våra favorit hjältar så vilar kroppen. Jag för min del känner mig ibland som om jag just vaknat ur en underbar dröm när jag avbryts i mitt läsande.
Jag minns när jag hittade De fyras tecken och Baskervilles hund av Sir Arthur Conan Doyle i mammas bokhylla. Jag började med att läsa De fyras tecken och föll som en fura för den VÄLDIGT smarte detektiven och för den alltid lika älskvärde Watson.
Jag läste och älskade boken, men mot slutet av den så blev jag lätt uttråkad när skurken redogjorde för hur det hela började så jag la ifrån mig De fyras tecken och började med Baskervilles hund istället. Den var ännu mer fantastisk och ännu mer underbar.

Trots att jag inte var mycket för spökhistorier på den tiden så tog jag doktor Watsons hand och jag följde honom genom Dartmoor.
Jag blev förståss, mörkrädd som jag var, livrädd för spökhunden och spanade alltid noggrant efter dess glödande ögon och självlysande gestalt när helst jag var ute efter mörkrets inbrott.
Även om det jag läste om till viss del skrämde mig så visste jag att Holmes och Watson skulle hitta vad det nu än var som hemsökte familjen Baskerville och sätta stop för det.
Jag följde med spänning och iver med när Watson åkte in till byn Grimpen för att förhöra sig om miss Laura Lions förehavanden den natten då den avlidne Charles Baskerville mötte döden.
Jag kunde se för mig ett svagt upplyst rum med en vacker kvinna med lockigt blont hår som satt vid ett bord där det stod en skrivmaskin och jag förväntade mig nästan att Watson skulle höra mig när jag slog mig för pannan och sa att det var klantigt av honom att nämna Lauras far, då Laura och hennes far inte längre ville veta av varandra.
Jag blev lika lättad och glad som Watson när han upptäckte att Holmes hade funnits i närheten hela tiden, men samtidigt så blev jag arg precis som Watson för att Watson hade blivigt förd bakom ljuset av Holmes, men det gick förståss över.
Varken jag eller den gode doktorn har förmågan att vara arg på Holmes någon längre tid.
När så historien kom till sin upplösning och mördaren och hans odjur till jycke skulle infångas så var jag som fastklistrad i den där andra världen som tillhörde boken och dess invånare.
Mörkt, dimmigt och kallt var det och jag låg där gömd med herrarna och väntade på att hunden skulle släppas lös efter sir Henry. Jag höll på att svimma av skräck och oro när den där jättelika hunden kastade sig över den stackars sir Henry och jag skrek säkerligen i mina tankar:
– Men skjut då! SKJUT!
Ingen kunde ha varit gladare än jag när sir Henry överlevde och Holmes och Watson återvände till 221b Baker street.
När vi läser kan vi bli skrämda, ledsna, uppretade och vi kan dö av skratt, men när boken slås igen så är allt som vanligt igen och det är rent ut sagt himmelskt.

Fictionens helande kraft

Det är något särskilt med fiction, noveller och romaner alltså.
Jag skulle förmodligen mentalt inte ha överlevt den gångna sommaren om det inte varit så att jag lyssnat så mycket på böcker.
Böckerna lät mig för en tid falla in och flyta runt som ett spöke i en annan värld, en värld som inte var min, men som jag älskar minst lika mycket som min egen.

Jag mådde piss i somras. Jag skulle med stor sannolikhet bli tvungen att flytta ifrån Gävle och kanske bli tvungen att gå och vara arbetslös efter som att jag inte hade den blekaste aning om ifall jag skulle få fortsätta studera.
Jag flyttade ändå för säkerhets skull, men jag studerar fortfarande. Som sagt så skulle jag inte ha överlevt rent mentalt om det inte varit för böckerna. Under promenaderna som jag tog på morgonen när jag var hos min mamma, resorna och promenaderna till och från soc-kursen som jag var tvungen att gå så lyssnade jag ständigt på en bok. De gav mitt utmattade psyke chans att vila och komma i form igen.