torsdag 8 november 2012

Förbannade blodsugare; vampyrer

Eftersom att det idag, den 8/11, är Bram Stokers 165 födelsedag (om han hade levt) så tänkte jag att jag skulle skriva om ett av världens äldsta monster; vampyren.

Det finns många versioner av vampyr förbannelsen. Den mest kända är den som kommer från Östeuropa. Den ska ha uppstått någon gång efter Kristi födelse och har starkast förbindelse till den delen av den kristna tron som tror på helvetet osv.
Enligt den här versionen är en vampyr en död människa som återuppstår efter sin död, men istället för en själ innehas den döda kroppen av en demon.

Det är av den här anledningen som jag inte tror på vampyrer, jag tror inte på demoner, satan eller helvetet.

Vampyren är odöd, det är inte ett särskilt svårt begrepp; är man död, men inte levande så är man odöd.
Vampyrer behåller en stor del av de minnen som denne hade när denne levde. Han eller hon kan därför återvända hem efter att ha återuppstått, men då inte för att fortsätta leva bland sina nära och kära som den gjorde innan utan då för att suga blod.
Vampyrer är oftast onda.
Detta har dock ändrats med populärkulturen, familjen Cullen är ju vampyrversionen av vegitarianer, men det är förbannat taskigt av Edward att dumpa Bella som han gör i New Moon. Särskilt den delen då han lämnar henne ensam i skogen och hon går vilse. Såg bitvis av den nyss nämnda filmen i går kväll när det var reklampaus på de andra kanalerna.
Själv föredrar jag Bram Stoker och Anne Rice.

Det finns olika sätt att bli vampyr. Det vanligaste sättet är att bli biten av en vampyr och sedan dricka dennes blod.
Några andra sätt är:
* Bli mördad, utan att ens mördare ställs inför rätta.
* Begå självmord.
* Blivit begravd utan böner.
* En varg eller katt gått över ens lik.
* Om man förnekar gud.
I filmen Bram Stokers Dracula är det på det sistnämnda viset som Dracula blir vampyr.

För er som tror på vampyrer och såna grejer och blir rädda kan jag lunga er.
Vampyrer kan inte komma in i ett hus såvida de inte blir inbjudna och om det är den klassiska vampyren så tål den inte vitlök, kors/krusifix, rönnbär, silver och en massa annat. Den sortens vampyr kan inte heller korsa forsande vatten och de sover på dagen så den enda tid på dygnet du skulle kunna bli anfallen, om vampyrer nu fanns, skulle vara på natten.

Det finns många olika vampyrer. Här är två:
Leanan-Sidhe (uttalas Lann-ann Shee) är en kvinnlig vampyr som finns på Storbritanniens västkust och i Irland. Man kan ingå ett avtal med denna vampyr. I utbyte mot blod får du otroliga poetiska talanger. Man kanske inte lever så länge, men tillräckligt länge för att dö berömd.

Lamia var en sorts vampyr i det gamla Grekland. Denne kunde ta formen av en vacker blomma, sten, ett djur, men oftast en vacker kvinna. Lamias egentliga utseende var... inget som man skulle vilja möta ute på en mörk hed. Kroppen var fjällig, med örnklor som framben, åsnehovar som bakben, huggtänder, men bröst och ansikte som en kvinna och håret var en väldig flammande eldkvast.
Lamia lurade män att gifta sig med dem för att under bröllopsnatten dricka deras blod.

Som avslutning vill jag berätta lite om förebilden till Bram Stokers vampyr.
Dracula är inspirerad av en man som fanns på riktigt, Vlad "Tepes" Dracula var en adelsman i Transsylvanien under 1400-talets mitt. Han var en mycket grym man, han stred många gånger mot Turkiet. Hans fiender eller någon som hamnade i onåd hos honom spetsade han på pålar som sedan ställdes upp. Där av hans smeknamn, Tepes som betyder pålspetsaren. Han brukade äta invid de han spetsat. Det finns en historia om en man som klagade på lukten av de ruttnande kropparna då han hade ett ärende till Dracula. Den mannen började snart ruttna på en påle han också.
Men var den verklige Dracula en vampyr?
Nej, det var han inte.
Stoker gjorde två saker, Transsylvaniens turism en tjänst och Transsylvaniens historia en otjänst.

Källa:
Unga Fakta http://www.ungafakta.se/vampyrer/
True Horror, dokumentärserie som sändes för några år sedan med Anthony Head som programledare. Har ni tur så kan ni hitta avsnittet på YouTube, men jag rekommenderar starkt samlingsboxen.

torsdag 4 oktober 2012

Sagorna gör comeback

Once upon a time och Grimm ena sänds på Kanal 5 och den andra på 6:an.
Flera Snövit filmer, en Rödluvan, en Askungen och minst en Törnrosa.

Är det bara jag eller har ni också märkt att sagorna som vi fick höra när vi var barn har gjorts om och blivit till filmer och tv-serier för ungdomar och vuxna?

Jag kan bara säga att jag gillar det och efter som det fortsätter att sändas så är det uppenbarligen inte bara jag som gör det.

Jennifer Morrison spelar Emma Swan som hamnar i den lilla staden Storybrook. Någon som ser vad det blir för ord om man tar bort R:et i brook?
Emma får kämpa mot Snövits styvmor som har tagit alla sagofigurerna till vår värld och get dem en kraftig minnesförlust.

David Giuntoli spelar Nick Burckhardt som av sin moster får veta att han är en av de sista i ätten Grimm och det finns inget han kan göra för att undvika sitt öde att bli en monster jägare. Han blir snart vän med Monroe som spelas av Silas Weir Mitchell. Monroe är en Blutbad, för att göra en lång historia kort; stora stygga vargen.
Monroe är motvillig att hjälpa Nick i början då han inte vill få problem med de andra varelserna.

Jag läste nyligen att mönster från tidigare historier gärna upprepar sig och det är därför som vissa böcker, filmer och tv-serier blir så populära; för att vi känner igen mönstret.
I de här filmerna och tv-serierna är det omöjligt att inte göra det, men ingen verkar ju ha något emot det så varför sluta med något som funkar?
Sagorna har gjort comeback och står starka på fast mark!

onsdag 22 augusti 2012

Spökhistorier

Som barn och i början av tonåren klarade jag inte av spökhistorier, skräckfilmer eller skräckkultur över huvudtaget.
Nu som vuxen längtar jag ibland efter att bli riktigt ordentligt skrämd.

Jag såg en tavla på väg ifrån sjukhusets gym där jag går och tränar. Den har förmodligen alltid hängt där, bara det att jag inte har lagt märket till den förrän nu.
Den enda färgen på var svart. Det föreställde ett skogsbryn.
Jag fick en omedelbar flashback den gången då jag för första gången läste en riktig skräckhistoria.

Boken var en novell samling med bara skräcknoveller. Jag tror att den hette Spökhunden eller något i den stilen.
Jag tvingade mig själv att läsa den från pärm till pärm för jag ville inte vara den enda som inte kunde se på skräckfilm och lyssna på spökhistorier.
Novellen som tavlan påminde mig om handlade om en pojke som hittade en fin tavla på en marknad.
Pojken ville köpa den, men fick inte för mannen i ståndet. Pojken ville så jättegärna ha tavlan så det slutade med att han stal den.
Tavlans motiv var ett snötäckt skogsbryn.
När pojken kom hem satte han upp tavlan ovanför sängen. Tavlan var så vacker och såg så levande ut. Det såg ut som om motivet rörde sig.
Pojken började drömma mardrömmar. Han befann sig inne i tavlan. Han sprang i tavelskogen, jagad av en monsterbjörn med lysande röda ögon.

Har ni förresten tänkt på att det nästan alltid är röda ögon?
Särskilt när det kommer till djur.

Hur som helst...
När pojken insåg att det var tavlan som ställde till det för honom och att det som hände i taveldrömmarna hände på riktigt försökte han med allting. Till att börja med försökte han lämna tillbaka tavla, men mannen som hade vägrat sälja tavlan till honom var borta. Han försökte hänga tavlan med motivet mot väggen, kasta bort den, slå sönder den, slå sönder den och kasta bort den samtidigt.
Ingenting hjälpte.

Mer tänker jag inte berätta för då avslöjar jag slutet.

Jag för min del skulle kunna ha stått och stirrat på den där tavlan i sjukhuskorridoren länge, men jag lyckades gå där ifrån.

tisdag 31 juli 2012

The Dark Knight Rices

Inte riktigt vad jag hade väntat mig.
Nu är det snart en vecka sen som jag såg Batman på vita duken senast.

Vad jag tycker om filmen i stort:
Hyfsad början, inte vad jag hade väntat mig, men bra. Kanon mitt! Inte särskilt nöjd med slutet... :(

Vår käre svarte riddare har blivit en enstöring under de åtta år som gått sen Harvy Dent dog.
Något som Batman till liv dock är en speciell Cat - burglar.

Catwomen är inte den enda nya skurken som dyker upp.
Bane dyker upp och tar över Gotham.

Som sagt: Hyfsad början och kanon mitt.

Slutet avslöjar jag inte. Det är ett lyckligt slut, beror på hur man ser det för det går att se det ur mer än en vinkel, men jag som har älskat Batman sen jag var ca fem år känner mig lite besviken.

Men se själv och döm. Det är mitt tips till allt, vare sig det är mat, böcker eller filmer.
Min förskolefröken sa för länge sen: "Säg inte blä förrän du har smakat."

Jag säger det samma till er.

torsdag 26 juli 2012

The Avengers

Jag vet att jag borde ha lagt ut det här inlägget för länge sen, men när jag skrev det första gången var jag inne på att göra det så där perfekt-recension-aktigt och då blev det inte av.
Jag varken kan eller verkligen vill skriva på det viset så jag ska göra det på mitt vis.

Jag vill börja med att berätta att jag aldrig har skrattat så mycket i en biosalong någonstans någongång tidigare någonsin. Hela salongen skrattade och när eftertexterna började rulla reste sig alla och applåderade.

Skådespelarna var bra. Mest bara snygga killar... /män... :P Ni hajar vad jag menar. Vem som helst kan vara snygg oavsett ålder.
Jag hoppas att de flesta har sett den vid det här laget (det är risk för spoilers i det här inlägget).
Ska försöka att inte avslöja för mycket, men några godbitar kan jag peta fram.

Samuel L. Jackson var jättebra som Nick Fury. Scarlett Johansson passade perfekt som Black Widow.
Jag hade verkligen inte väntat mig att Cobie Smulders skulle spela agent Hill för om du tittar på affischen liknar hon mer Janet Van Dyne (the Wasp) än agent Hill. Det är det enda som gjorde mig lite besviken, att Wasp och Antman inte var med. Jag tror att Cobie skulle ha gestaltat Wasp jättebra.

En sista kommentar om skådespelarna:
Mark Ruffalo = BÄSTA HULKEN NÅGONSIN!


Handling:
När Loki går till attack mot en av S.H.I.E.L.D.'s baser och förslavar flera av människorna som jobbar där kallar Nick Fury på förstärkning.
Till en början är det bara Captain America, men snart övertygas även Iron Man, Thor och Bruce Banner (Hulken) att ge Avengers projektet en chans.

Först kommer ju grabbarna väldigt illa överens. När Cap och Iron Man träffar Thor för första gången slåss de och tillbaka på The Hellicarrier blir det en scen som jag var tvärsäker på skulle sluta med en snoppmätartävling mellan Cap och Iron Man.

Senare när The Avengers slåss mot Loki och hans arme ryter Loki i åt Hulken och säger att han (Loki) är en gud och att Hulken borde falla på knä för honom osv.
Hulken griper tag i honom och... *BAM! BAM! BAM!* Drämmer honom i golvet där han lämnar honom med en grymtning: "Ynkliga gud!"
Loki ligger chockad kvar.


Det är en film som absolut är värld pengarna!
Den gick i 3D innan jag såg den, men jag lovar: 3D behövs inte, inte på den här filmen!

Go Avengers!

tisdag 3 juli 2012

För mycket

Idag/kväll är det premiär för The Amazing Spider-Man.
Jag älskar Spider-Man, gjort det sen jag var 4 och han är nästan som en extra bror för mig, men...
Eftersom att, vilka det nu är som bestämmer hur mycket trailern ska sändas i radio, tv och överallt annars, har jag fått en fruktansvärd avsmak och vill inte se den längre.
Varje reklamavbrott på tv eller radio visas trailern minst tre gånger och så har det varit i över en månad nu.

Visst det är jättebra att göra reklam för sin film, men inte hela jävla tiden!
Mitt hopp nu är att efter ikväll så trappas trailerna ner eller slutar helt för nu har de blivit så fruktansvärt utnötta att man kan spy åt det.

Det är nästan att jag undrar om de försöker kompensera för någonting.
Jag hoppas att filmen är bra och att alla dessa trailers inte är kompensation för något.

Om inget annat så är huvudrolls innehavaren, Andrew Garfield, är ganska så söt i alla fall.

Bilden är hämtad från IMDb.
Länken ovanför bilden tar er dit.

fredag 29 juni 2012

Fiction

Jag har alltid, ALLTID, tyckt om berättelser.
När jag var liten tittade jag på tecknat, lyssnade med andakt när mamma eller pappa läste sagor för mig och, till min storebrors förargelse, lyssnade på kasettband när jag inte kunde sova. Jag visste att monstrrna som bar kom fram när det blev mörkt inte vågade komma in i mitt rum om de hörde berättarrösten för då trodde de att det var någon annan, en vuxen, inne i rummet och de var rädda för vuxna.

Läsa själv tyckte jag inte om. Nu som vuxen vet jag ju varför. Det var jobbigt för jag är dyslektiker. Men om boken var tillräckligt bra och jag fick något att skilja raderna åt medan jag läste så kunde det gå lätt som att äta fem minuterskola.

Jag har sago- och de tecknade figurerna att tacka för mycket. Många av dem var förebilder för mig. Där ibland Spindelmannen och Batman, X-Men och Robin Hood, Pelle Svanslös Bamse, Esmeralda, Ariel och många fler.
När jag väl började läsa, vet inte exakt när, skulle tro att det var i 12-14års åldern, fick jag en hel mängd med nya förebilder. Sherlock Holmes och Watson, Frodo och co, Harry, Ron och Hermione som alla tre vet att Hagrid tycker om stora vidunder till husdjur och de skulle aldrig glömma den jättelika hunden med tre huvuden som fått namnet Fluffy.
De två första Harry Potterböckerna lyssnade jag på för jag tyckte fortfarande att det var jobbigt att läsa.

Fiktion överhuvudtaget är väldigt bra för både kropp och själ. Man får inte bara fysisk vila utan även gå i terapi med karaktärerna. Ett problem kan lösas med hjälp av några kapitel i en bra bok eller kloka ord från tillexempel "den vise mannen" i Sucker Punch. Mitt favorit citat från honom är: "If you don't stand for something, you'll fall for anything".

Jag kan ge ett bra exempel på en läxa man kan lära sig fiction.
Jag vet inte om ni har sett den, men det har jag. I Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen önskar Lucy att hon var sin storasyster, Susan. Lucy får tag i en trollformel som kan göra henne till det/den hon vill. Hon använder den och plötsligt är hon sin syster, men då hamnar hon i en värld där hon, Lucy, inte existerar och inte heller Narnia.
Aslan dyker upp och förklarar för henne att om hon inte hade funnits så skulle Narnia aldrig ha befriats från Den vita häxan.
Av det kan man lära att hur små, obetydliga och kanske till och med fula vi än känner oss så har vi alla en viktig roll att spela på ett eller annat vis.

Fiction är ett väldigt kraftfullt redskap.
Använd det väl.