onsdag 22 augusti 2012

Spökhistorier

Som barn och i början av tonåren klarade jag inte av spökhistorier, skräckfilmer eller skräckkultur över huvudtaget.
Nu som vuxen längtar jag ibland efter att bli riktigt ordentligt skrämd.

Jag såg en tavla på väg ifrån sjukhusets gym där jag går och tränar. Den har förmodligen alltid hängt där, bara det att jag inte har lagt märket till den förrän nu.
Den enda färgen på var svart. Det föreställde ett skogsbryn.
Jag fick en omedelbar flashback den gången då jag för första gången läste en riktig skräckhistoria.

Boken var en novell samling med bara skräcknoveller. Jag tror att den hette Spökhunden eller något i den stilen.
Jag tvingade mig själv att läsa den från pärm till pärm för jag ville inte vara den enda som inte kunde se på skräckfilm och lyssna på spökhistorier.
Novellen som tavlan påminde mig om handlade om en pojke som hittade en fin tavla på en marknad.
Pojken ville köpa den, men fick inte för mannen i ståndet. Pojken ville så jättegärna ha tavlan så det slutade med att han stal den.
Tavlans motiv var ett snötäckt skogsbryn.
När pojken kom hem satte han upp tavlan ovanför sängen. Tavlan var så vacker och såg så levande ut. Det såg ut som om motivet rörde sig.
Pojken började drömma mardrömmar. Han befann sig inne i tavlan. Han sprang i tavelskogen, jagad av en monsterbjörn med lysande röda ögon.

Har ni förresten tänkt på att det nästan alltid är röda ögon?
Särskilt när det kommer till djur.

Hur som helst...
När pojken insåg att det var tavlan som ställde till det för honom och att det som hände i taveldrömmarna hände på riktigt försökte han med allting. Till att börja med försökte han lämna tillbaka tavla, men mannen som hade vägrat sälja tavlan till honom var borta. Han försökte hänga tavlan med motivet mot väggen, kasta bort den, slå sönder den, slå sönder den och kasta bort den samtidigt.
Ingenting hjälpte.

Mer tänker jag inte berätta för då avslöjar jag slutet.

Jag för min del skulle kunna ha stått och stirrat på den där tavlan i sjukhuskorridoren länge, men jag lyckades gå där ifrån.

1 kommentar:

  1. Huvvaligen för skräckfilmer och skräckböcker!
    Men det var intressant läsning. :-)
    Kram.

    SvaraRadera